Jante och jag
Det är synd att man känner sig så smutsig när man skryter, för jag skulle verkligen behöva förhäva mig lite just nu, sådär bara för min egen del. Jag har vågat, orkat, presterat och levererat. Och det arbetet jag precis slutförde blev så bra och så fint, precis så som jag önskade att det skulle landa. Jag har varit och firat mig med kär vän, veganmiddag (…fnaslasagne…), och nu ska jag se ”Norwegian wood” och ta ett glas rödvin och skåla för alla som försöker och övervinner rädslan att misslyckas.
I fredags var jag förresten och dansade modernt till balkanmusik på DC, det var ljuvligt! Jag trippade endorfinhög därifrån och kan inte vänta tills nästa gång.
Må väl och sträck på er! De svaga dipparna, stunderna kommer ändå så småningom, lika bra att passa på att dunka sig i ryggen medan man förtjänar och orkar det.
Mått av frihet
”Ingenstans framträder en människas verkliga förhållande till sig själv och världen så klart som genom hennes rörelser och hennes röst. Sitt mått av frihet och bundenhet, fruktan och tillit, aggressivitet och skänkande ömhet kan hon försöka gömma bakom täckmantlar av åsikter; i rörelseschemat återspeglas ovillkorligen hennes verkliga livsinställning”
/Karin Boye
Frossan
Jag är nerbäddad och febrigt kallsvettig. Några alvedon och kannor grönt på det så är det nästan lite lyxigt, i alla fall när man är småbarnsförälder. Här ligger jag och tänker på mig, inte så dumt att få göra emellanåt. När jag har tröttnat på att tänka på mig så tänker jag boka biljetter till en massa dansföreställlningar och konserter. Svansjön på Operan har jag inte sett sen jag var 4, så tänkte jag passa på att se Bohème, och Halla Ólafsdottir och Amanda Apetrea på MDT också. Frossar på!
Reykjavik Dance Festival
http://www.reykjavikdancefestival.is/ Resa dit eller inte, det är frågan. Det kostar skjortan som jag egentligen inte har men Reykjavik jag har ju alltid velat åka dit, föreställer mig ett grönt, platt månlandskap för folk. Den som lever får se.
Don´t Stop ´Til You Get Enough!
Jag tänker på personer jag beundrar. Tänk att vara en representant för modernism. Att driva sin egen idékampanj och kamp som till exempel Siri Derkert gjorde, som tillhörde tiotalets Parisiska avantgarde.
Mamma, Alva Myrdal, Louise Bryant, Karen Blixen, Patti Smith, Ana Laguna, Jacqueline du Pre listan kan göras lång…
Fan jag tycker jag kämpar med att ta mig genom dagen med någorlunda värdighet och ork i behåll. Det som jag kallar verklighet kommer alltid ikapp mig och jag förundras över hur alla andra lyckas ta sig igenom det motståndet. Verkligheten är ett motstånd i sig som bryter ner visioner till och med illusioner. Men det är också något fint över det , att bryta ner och återskapa något annat av tankestoftet. Något som kanske har ett större meningsvärde. Andra verkar inte treva som jag, de orkar och offrar på ett sätt som jag aldrig har gjort. Jag vill gå till botten med varför det är så, varför jag är så men även där famlar och trevar jag, tappar ork, ambition och jag glömmer vad min avsikt med att utreda det hela från början var. ”Livet kastar oss” sa Siri. Precis så är det! Jag kastas omkring och försöker få fotfäste, och att skapa är ett sätt att orka, att samla sig kring det faktum att man är utlämnad till detaljer som avgör oavsett vad dina avsikter och ambitioner är eller var.
Jag överger mig och tar mig ständigt tillbaka igen. Jag har upptäckt att jag ofta har ett och samma lite skärrade uttryck på fotografier, en blick som gör sitt bästa för att passera som oberörd men jag avslöjas alltid i ögonblicket. Omkullkastad. Ett sätt att hantera det är att fotografera andra, då är jag lugn, närvarande. Jag har insett att alla har en alldeles unik och vacker vinkel, man måste bara hitta den. Så jag brukar söka efter det hos folk, snarare än det som kanske är stramt.
Andreas Eriksson gör bronsavgjutningar av sorkhål, Nikki de Saint Phalle sköt färgballonger, Siri stred för allt hon kunde med hela sig. Olika sätt att vila, ge igen eller tillbaka och man bör inte sluta förrän man fått nog.
Kamp.
Gott folk!
Tillbaks från semester i Skåne. Jag vill numera bli ekobonde. Minus slakt, mjölkkor, skördar som behöver skördas i storm när man har feber och dellybelly. Men det att vakna på en plats som andas, en plats som är god. Där syrsorna överröstar och komponerar ljudridåer. Sömnlösa nätter och fridfulla dagar, det vill jag ha. Frågor på det?
I helgen Drottningholms Slottsteater och barockdans ”Les Petits Rien”.
Physical theatre.
http://www.dn.se/kultur-noje/scen/dans-for-yttrandefriheten
Politisk dans. Äntligen. Mästerligt!
Jag har aldrig gått från Dansens Hus så imponerad, blev berörd, omskakad, varm och kall på en och samma gång.
lämna en kommentar